Uppåtpepp inför eftermiddagens varv runt stan

Idag laddar jag mentalt för att ta mig 21 km runt Göteborg. Varvet har inte riktigt känts på riktigt. Det var ju Saharamarathon som var målet och detta var egentligen en lite morot för att inte lägga av med löpningen. Men igår när jag stressade iväg för att hämta min nummerlapp började det pirra lite i magen.

Idag slåss jag mest mot tankarna. Mitt Mot ockupations-linne där nummerlappen är fastsatt med västsahara-flaggor, New Balance-sponsorskorna och sahara-buffen. Tillsammans triggar de igång smärtminnet. Det är svårt att fokusera tankarna på att jag faktiskt tycker om att springa långt när de hellre återupplever den totala utmattningen och smärtan de sista löpstegen in i mål i Smara-lägret för två och en halv månad sen.

Men istället för att slåss mot tankarna så följer jag med dem. För Saharamarathon var inte bara smärta. Det var också möten, skratt, tårar, nya vänner, värme, kamp, träning, lek, längtan, ödmjukhet, drömmar, stolthet, dans. Och mitt i allt detta genomförde jag mitt livs prestation. Alla dessa känslor tillsammans ska definitivt ta mig runt en rätt medioker halvmara på asfalt i Göteborg. Så en promenad tillsammans med mina minnen. en bra lunch och sen är det bara att springa och hålla tummarna för att mina knän håller hela varvet runt.

 

 

 

Tillbaka

Nu är det hög tid att sparka igång bloggen igen. Inte för att jag ska springa Saharamarathon för det kommer jag nämligen aldrig mera göra. Utan för att jag, hör och häpna, fortfarande springer och för att det händer en massa rolig västsaharaaktivism i Göteborg.

Så om vi första tar det här med löpningen. Nästa lördag står jag på startlinjen igen. Denna gång i Göteborg och det är bara en halvmara. Ja jag måste tänka att det ”bara” är en halvmara för jag kan inte direkt säga att jag har tränat speciellt hårt. Men det som talar för att det kanske kommer gå vägen är att jag är helt skadefri, ja om jag inte räknar alla de grusiga sår som jag har på ben, arm och hand efter en galen vurpa i en nedförsbacka i änggårdsbergen. Då ser det ut såhär;

Men det är ju inte så peppande att titta på. Det som däremot är roligt är att det under maj månad pågår en hel del Västsahara-aktivism.

23 maj kommer vår lokalgrupp Mot ockupation att visa filmen Gdeim Izik: Sparking off the Arab spring där västsaharier själva berättar historien om när de organiserade sig och öppet trotsade sin ockupationsmakt, för de orkade helt enkelt inte vara rädda längre. Vi kommer vara på café Vulgo och här kan ni läsa mer http://www.facebook.com/#!/events/270043843085888/

25 maj kommer en container med skor att lastas för att sedan skickas till de västsahariska flyktinglägren. Förutom att Jonas Sjöstedt kommer så kommer vi som sprang i Sahara att vara på plats och prata om våra upplevelser.

26 maj håller Afrikagrupperna årsmöte i Göteborg och jag kommer att då att prata om Saharamarathon och vad som fick mig att börja engagera mig i Västssahara-frågan.

För att planera allt detta så kommer vi ha lokalmöte 15 maj kl 18,00 och det vore roligt om några nya dyker upp då. Vi har inte så många möten utan istället har vi satsat på att göra aktiva saker. Och det finns verkligen något för alla nivåer av engagemang så om du bara är lite nyfiken så kom på mötet 15 maj.

En meningslös bild från dagens pick-nick. Det är bara för att inte mitt grusiga sår ska bli bilden som syns när jag länkar det här inlägget på facebook. Sådär, nu tror jag att jag är tillbaka igen.

 

För kvinnorna och barnen. Mot ockupation och för ett fritt Västsahara.

Jag klarade mitt mål – jag tog mig runt SaharaMarathon.

Inser till slut att jag på ett år inte har tränat upp mig till någon marathonlöpare, och att jag inte heller kunnat föreställa mig hur svårt det skulle vara att springa i sanden. Ja, ni får sucka, le och tänka ”vad va det jag sa”. Det är helt okej, jag är nämligen sjukt kaxig ändå. Jag tog mig runt 42 kilometer i öknen.

Marathondagens morgon började abrupt av att vi blev väckta av mamman i huset som sa att vi var sena. Ända sedan vi landade så har det här med tiden varit ett litet bekymmer, vissa går på Algerisk tid och vissa på Västsaharisk. Just denna dag kändes det dumt att chansa så efter en kort diskussion gick vi upp och skyndade oss iväg. Det var becksvart när vi snubblade i väg till matsalen där det mycket riktigt visade sig att vi hade haft fel om tiden och var sena till frukosten. Kaffet kändes som det viktigaste men vi fick i oss en bit vitt bröd med marmelad. Två bussar tog oss till starten i flyktinglägret El Ayoun, en resa som tog nästan två timmar och fylldes av nerver, nervösa skratt och en stark overklighetskänsla.

Det jag heller inte kunnat föreställa mig var alla vältränade ultra-marathon-människor som skulle delta på loppet. Jag som normalt känner mig missanpassad i löparspåret i Skatås så var det inte ens i närheten av vad jag kände mig här.

Framme i El Ayoun vid Olof Palmes skola där starten skulle gå var det fullt av folk. Musik, barn som sjöng och kvinnor som viftade med den Västsahariska flaggan. Det var en berusande känsla att börja springa när starten gick kl 09.30. Barn följde med bredvid, på cykel eller springandes tills de blev avvisade av poliser. En man svettades och skämtade om att två minuter var sprungna och nu var det bara sex timmar kvar. Just då kände inte jag att det var så farligt. Det kändes bra i kroppen, underlaget var som en svensk grusväg och värmen var inte så tryckande och berörde mig inte.

Vi sprang ut i öknen och man såg bara milvis med sand och blå himmel. Det var så otroligt vackert och känslan av oändlighet var enorm. Dagens sång som vi sjöng högt ihop var, av någon oförklarlig anledning, ”Sommaren i city 1990, kommer du ihåg mig” och jag sprang med ett lyckorus inom mig.

Tre timmar senare kändes det som min kropp dog. Vi passerade 21 km stapplandes. Jag vet inte vad som var värst om det var låren, höfterna eller fötterna (värmen i fötterna började irritera mig redan efter 7 km, men blåsorna började kännas rejält vid 16) Nanna såg ut att ha lika ont som jag. Vid 23-24 km kom de två sista löparna efter oss ikapp och vi fortsatte en rätt så långsam, mödosam, gång tillsammans med dem.

Det var väldigt mycket lös sand och backigt just vid denna sträcka och det kändes bara tyngre och tyngre. Dessutom började solen kännas rätt så varm. Snacka om att känna sig liten och ynklig.

Bredvid mig körde en jeep med tre poliser i. Varje tionde minuter frågade mannen som körde om jag hade ont. Jag svarade varje gång: ja, väldigt. Varje gång tyckte han att jag skulle hoppa upp på bilen istället för att fortsätta gå, men icke. Tillslut så fick han ha mitt vätskebälte i bilen, han hängde ju hela tiden med mig så då kunde det lika väl ligga där som att skumpa omkring på mig.

Vid skylten på 30 km så började jag gråta. Jag hade så vansinnigt ont. Någonting skavde på min häl så att jag hade svårt att stödja med den och smärtan i mina höfter varje gång jag flyttade fram benen skar i mig som knivar. Jag tänkte på Nanna och min slogan om ”att det handlar bara om att sätta den ena foten framför den andra” och tänkte att det kanske handlar om någonting mer än så. Men så bestämde jag mig återigen för att inte ge upp. All smärtan fokuserades på alla (ursäkta!) män, som bara genom sin uppenbarelse förtrycker. Alla de män som under årens lopp sagt att man inte duger någonting till, att man fattat fel eller att man bara passar till att le och se gullig ut. Och tänka sig – det funkade.

Jag fick upp en fart och känslan av att klara det återkom. Nu gick jag själv. Jag sjöng kampvisor, ropade ut vänners namn över sanden, tänkte på Luciano och kände, förutom smärtan, en inspiration av att vara just där jag var.

Vi gick över mållinjen tillsammans Nanna och jag. Tillsammans med vår spanska och rumänska kamrater. Tove stod och tog emot oss och jag har nog aldrig varit så lycklig över att se henne som just då. Och vi sa flera gånger ”aldrig mer!”

Jag är nu en vecka senare inte riktigt lika säker… Jag vill nog göra om det. Inte nästa år, inte lika otränad men någon gång. För det handlar om solidaritet, praktisk solidaritet. Det handlar om kvinnorna i lägren, de som ständigt, dag ut och dag in, tvingtas leva som flyktingar på en av världens mest ovälkomna platser. Dessa kvinnor som lyckas uppfostra sina barn till starka, självständiga individer med hopp och tro på framtiden. De som lyckas att få sanden att blomma i öknen. Klarar dessa kvinnor det, så klarar jag 42 kilometer.

 

Mot Sahara

Sådär ja, nu åker vi imorgon. Själv var jag helt övertygad om att det var på lördag. Igår behövde jag några stressade timmar för att ställa om mig men nu är jag helt med på att det är tidigt imorgon som vi ger oss av.

Jag är ödmjuk inför vår resa. Att besöka de människor som under krig flydde sina hem och byggde upp temporära läger i öknen och de generationer som är födda och uppväxta i dessa läger som efter 37 år snart blivit permanenta. Min ambition att avklara ett maraton mellan deras tillfälliga hem i en öken som kallas ”djävulens trädgård” är i relation till vad dessa människor går igenom rätt banalt. För om en vecka är jag hemma igen, till min vardag, som består av självklarheter som medborgarskap, rinnande vatten och lyxen att vara en av få procent i världen som har möjlighet att förverkliga nästan alla mina drömmar.

De senaste dagarna har Aftonbladet Resa gjort en kort intervju med mig och Sara som förhoppningsvis trycks på lördag, Katja har fått en helsida i Mariestads tidning och den norska maraton-sajten kondis.no har skrivit några korta rader om oss. Och när vi kommer hem så väntar ett par reportage på att bli skrivna för olika tidningar. Detta är viktigare än varenda tungt löpsteg. Men det är just genom att springa som vi får möjlighet att ge västsaharierna en röst i svensk media.

Så banalt eller inte, på återhörande när jag är hemma igen.

 

Nervositet och marathonnaglar

Inser med stigande nervositet att det nu snart är dags. Jag försöker packa men det är svårt, det blir bara att jag gör en massa annat. Fick ett informationsbrev från arrangörerna idag där det stod om vädret (25 grader på dagen till 8 på natten), om duschmöjligheter (obefintliga, endast efter loppet) och vilket tält som vi ska bo i. Vi ska bo i nummer 136.

Våra linnen hämtades från tryckeriet idag. Emmaus Björkå Mot Ockupation. Vackert. Till dessa har vi svarta shorts, allt från New Balance. Jag är fortfarande tveksam att springa i svart och har med mig min vita löparkjol i fall i fall, men vi får se vad det blir.

Planen är att vi startar kl 09.30 på måndag så det lär ju bli en varm lång dag som vi är ute. Jag är helt plötsligt otroligt nervös. Kanske inte så mycket för själva loppet märkligt nog, utan mer för allt runt omkring. Jag har packat snabbkaffe, våtservetter, pass, ficklampa, sovsäck, pyamas, vattenflaska, energitillskott, träningskläderna (!), kamera, ombyte, handduk. Och så har jag målat marathonnaglar.

Finns mycket man kan göra när man är för nervös för att göra det man borde…

Nanna och jag tog en gemensam bild idag för att skicka till Aftonbladet (publiceras på lördag troligtvis) De som hörde oss behövde inte begripa vad vi sa för att förstå att någonting stort var på gång. Nanna hade dessutom precis insett att det är på fredag och inte lördag som vi åker. Gillar att det ibland inte är man själv som är mest förvirrad. Men fina blev vi!

 

 

Nya länder nya städer

Det verkar som att min blogg-inspiration endast innfinner sig när jag lämnar Göteborg. Just nu befinner jag mig i Paris för Emmaus Europas styrelsemöte som pågår på ända fram till söndag lunch. Vi är delegater från hela Europa som tillsammans med valda styrelseledamöten ska bestämma riktlinjerna för året och utvärdera föregående år.

Dagen är schemalagd ända fram till 21,30 ikväll.Därför startade jag morgen vid sju med en lätt jogg i Paris-förorten Montreil, där Emmaus huvudkontor ligger. Jag rehabtränar fortfarande men har nu ökat upp till 20 min jogg, 10 min gång X två. Benet kändes stelt efter timmen med högre belastningen men det gör inte ont. Det ger mig hopp om framtiden. Efter det tränade jag lite styrka och nu är jag redo för diskussioner på engelska, franska och spanska.

 

 

Blir så glad av alla tillrop

I ett lätt snöfall och med en väldigt trött kropp sprang jag i skogen vid Geråshallen i eftermiddag.
Undrar lätt om tröttheten beror på vinet igår eller på träningsuppehållet. Jag hoppas så att det är det förstnämnda så att det känns lättare snart igen.

Många anser att jag är knäpp och saknar insikt om vad träning och ett marathon handlar om, men när jag sprang idag så tänkte jag på alla som ger mig positiva tillrop på olika sätt. Jag blir varm i hela mig när jag tänker på det.

Yvonne och hennes Janne som följer bloggen och via facebook ger mig peppning och poitiv energi. Jag blir så glad, det ger så mycket. Tack!

Och Juha och Martin som kommer med teknisk support och tips på löpteknik, skor, andning och kosttillskott. Vi kan väl vara överens om att utan er hade detta projekt varit ännu jobbigare och tagit mer tid. Puss på er!

 

Uppgivenhet, egokick och Ett glas vin

Precis som Nanna så har jag haft ett avbräck i träningen de sista veckorna. För Nanna var det en häst som kom i vägen, för mig var det liksom livet. Allt det där som man ska göra förutom att springa: jobba, vara med Lillkillen, vara social, aktiv. Om man därtill lägger en enorm trötthet och uppgivenhet över att gatorna fortfarande är täckta med is och att termomentern ligger stadigt vid -8 (man måste förstå att det är Göteborgsskyla med snålblåst till), då är det lätt att tappa träningssuget.

Vad jag däremot har hunnit med är att stå och prata om SaharaMarathon inför 320 personer. Bredvid mig stod Jan Eliasson, Ingvar Carlsson och Evin Incir. Temat var internationell solidaritet och svensk utrikespolitik. Herr Eliasson gav mig tre ”puffar” med näven i axeln som någonslags positiv feedback på mitt engagemang kring ”praktisk solidaritet”. Det var en skön kväll för mitt ego om inte annat.

Ikväll har jag tagit en lugn runda runt Kortedala. En premiärtur i mina New Balance. Vackra eller hur.

I lurarna hade jag veckans temalåt. En låt som man ska lyssna på när man känner att man behöver ge livet en klackspark. ”Med ett glas vin så går det över, några glas till det är allt jag behöver. Vin i skymningen fram till sommaren, så blir jag hel igen”
Här kommer den:

 

Att minnas doften av engagemang

Medan vi tränar för att springa maraton i flyktinglägren riskerar aktivister i ockuperade Västsahara sina liv när de fortsätter att öppet kräva självbestämmande efter decennier av marockansk ockupation. Misshandel, fängslande och provokationer från polis och militär är vardag för aktivisterna och de sliter med att försöka nå ut med information till en ointresserad omvärld.

Idag tittade jag på kortdokumentären ”Silent Sahara Risning”

I mitten av filmen var det en kort intervju med Ahmed Etanji, aktivist och medlem i en mediagrupp, filmad i hans hem. För några korta sekunder letade sig mina tankar tillbaka till veckan som vi spenderade i Västsahara och framförallt Ahmeds bostad som var samlingspunkten för både västsahariska och internationella aktivister. Jag minns hur det doftade cigarett-rök, västsahariskt te och framförallt hur det doftade engagemang. Aktivister kom och gick. De tittade på filmer och bilder och diskuterade demonstrationer, manifestationer, protester, polis- och militärt våld och bosättare. De delade information om händelser i Layounne, Smara och Dahkla. Icke-vålds kampen för ett självständigt Västsahara var hela deras liv. Och för en vecka var det också hela vårt liv. Pulsen som ökade när vi utklädda skulle bevittna en manifestation, frustrationen vi kände efter alla hundratals människor som berättade sin historia om ockupationen, väntan och provokationerna vid check-points, olusten i att vara odiskret övervakade av polis och rädslan för att vi utsatte västsaharier för fara bara genom vår närvaro. Men också välkomnandet vi fick överallt, glädjen av att vi ville dela deras liv och kamp, om än bara för en vecka. För mig är detta doften av engagemang. En doft av människor som offrar sig själva för en mänskligare värld. De som offrar utbildning, jobb, personlig utveckling och egen och familjens säkerhet för att nästa generation ska kunna växa upp utan förtryck. Världens vackraste och modigaste doft.

Att åka till lägren och springa tror jag inte kommer ge samma känsla av att vara delaktig i något större. Men jag hoppas att det ska ge mig ännu mera kunskap, erfarenhet och upplevelse av den västsahariska kampen för daglig överlevnad och framtida frihet. Kunskap och erfarenhet som jag ska använda för att på bästa sätt ge liv åt denna kamp hemma i Sverige.

Hemma hos Achmed.

 

Skadad men på rätt bra humör ändå

De senaste veckorna har jag haft dåligt samvete för att jag inte har bloggat. Men jag har skadat mig och därför inte kunnat springa på snart två veckor. Jag fick en häst över mig en solig med mycket halkig dag och har fått lite olika muskelfästen förstörda.

Men jag provar nya saker under tiden. Spinningcykel och simning. Två mycket olika miljöer som jag hade kunnat skriva mycket kring om detta hade varit en generell träningsblogg. Nu är det inte det och jag nöjer mig med att skriva att det fortfarande står skrivet i stjärnorna om jag kan åka med och delta i Saharaloppet men att jag är vid gott mod ändå. Blir det inget kommer det fler chanser och jag får vara glad att hästen klarade sig utan skador och jag kommer att bli prima igen.